Jag önskar att mina barn kunde ärva mer

För det mesta är det en välsignelse att ha sju ungar. Jag älskar dem mer än livet självt och de har förgyllt mina dagar, även i perioder när det mest har varit förkylningar, gråt och gnäll. Mitt äldsta barn är 22 år nu och min yngste är fem. Snart är jag inte småbarnsmamma längre, och då är det ju ofrånkomligt att man börjar tänka på vad som ska hända sedan.

En mammas undran

Hur ska det bli för dem alla när de växer upp? Kommer de att få jobb, bostad, hitta någon de älskar och vill ha barn med? Frågor som alla föräldrar ställer sig så klart. För min äldsta dotter har det börjat bra, hon har hittat en andrahandslägenhet och jobbar i butik. Men det är inte tack vare mig, det är för att hon är så fantastiskt duktig. Att ha så här många barn innebär att jag och min man helt enkelt inte haft råd att ge våra barn mer än det nödvändigaste.

Men vår kärlek och uppmuntran har de fått, och det har räckt långt. Intalar jag mig. Men så ser jag på vänner som ”bara” har ett eller två barn, som har välavlönade jobb och har kunnat lägga undan pengar som deras barn kommer att få ärva. Och jag blir avundsjuk å våra barns vägnar. De kommer inte att ärva mycket när vi dör.

Vad säger arvsrätten om att ha sex syskon?

Både jag och min man jobbar, men vi tjänar inte så mycket att vi har råd att spara pengar åt barnen. Vi har huset, men det blir inte mycket pengar när barnen ärver det och ska sälja, skatta och sedan dela på sju. Sju! Just när det gäller arv önskar jag att jag inte var sjubarnsmamma. Ibland tänker jag att det borde finnas någon klausul i Sveriges arvsrätt som säger att barn med många syskon borde få lite extra kosing från Allmänna arvsfonden.

Men mina barn har varandra, och det vill inte säga lite. De kommer alltid att ha någon att vända sig till när livet känns svårt och de behöver hjälp. Även om de inte blir stormrika genom arv så har de mycket som talar för sig här i livet. Pengar och egendom är ju inte allt intalar jag mig, och det har jag förstås rätt i.

Huvudsaken är att de är sams

Det som verkligen är mitt mardrömsscenario är att barnen skulle bli osams om arvet när vi dör. Jag har läst för mycket om syskon som blir osams i arvstvister för att tro att någon familj kan vara immun mot det, även om vårt arv inte precis är i miljonklassen. Därför tänker jag skriva ett testamente där jag förklarar att de alla ska få precis lika mycket (eller snarare lite) när jag går bort. Jag kommer även att se till att vi alla pratar om arvet innan jag och min man dör. Förklara att deras arv kanske inte är mycket pengar, men att de faktiskt har fått sina syskon i arv, och att det är det viktigaste av allt.

Du kanske också gillar