Jag ska försöka säga det här utan att avslöja för mycket då jag inte vill outa folk i onödan. I och med att jag har en stor barnaskara så kan med viss lugn säga att ett av mina barn går i en rätt så stökig klass. Det är framförallt ett gäng killar som är bråkiga och som stör varenda lektion så pass mycket att det kommit att påverka alla andra elevers resultat.
Skolan har verkligen försökt att råda bot på detta; man har anställt resurser som medverkat under lektioner, man har haft samtal med föräldrarna och man har haft olika kuratorer som kommit ut till klassen. Ingenting har hjälpt.
Till en början har allting gått bättre, ett visst lugn har infunnit sig – men redan efter några veckor så har stöket börjat igen. Som sagt, jag vill undvika att outa någon här så jag försöker att vara lite försiktig då jag beskriver nästa steg.
En av de drivande eleverna bakom stöket – ingen kille, ingen tjej – ett barn som kommer att benämnas som hen hädanefter – har tydligen inte haft det så lätt vid sidan av skolan. Något som man kanske har kunnat misstänka, men ni vet hur det brukar vara – en misstanke är ingenting förrän den kommit att bevisas.
Även om jag – och många andra föräldrar – kunnat ana att det funnits problem i hemmet så har vi fullt upp med vårt; man lägger sig ogärna i om det inte händer något radikalt.
Föräldrarna har anlitat en LVU-advokat
Dessutom – och detta är viktigt: ingenting är spikat och klart heller. Att eleven blivit omhändertagen och placerad i ett fosterhem är det som är ett faktum att förhålla sig till. Hur länge hen ska vara fär vet vi inte, vad som skett har vi ingen aning om och varför man tagit detta beslut kan vi enbart spekulera i.
Jag hoppas att den LVU-advokat som anlitats kan bevisa att omhändertagandet skett på felaktiga grunder. Men, det borde naturligtvis finnas starka skäl – som ingen av oss har någon aning om – kring varför det skett. Barnets bästa ska alltid sättas först
Klart står dock att mamman och pappan har kontaktat en LVU-advokat och att de i och med detta bestrider beslutet. En LVU-advokat som jag, för deras skull, hoppas är bra och skicklig på det han jobbar med. Jag tror – givet att jag inte har en aning om vad som skett – att barnet mår bäst av att växa upp hos sin familj och därför så hoppas jag att denna LVU-advokat kan få fram alla fakta på bordet.
Skulle det vara så att det finns så pass starka skäl till varför detta omhändertagande skett så är det naturligtvis den bästa lösningen. Inget barn ska behöva växa upp i en miljö där barnet inte är tryggt, inte får den kärlek alla barn förtjänar och där ekonomiska förutsättningar saknas. Barnets bästa ska alltid sättas i främsta rummet, men just i det här fallet så hoppas jag att denna advokat kan bevisa att det bästa är att barnet får återvända till sin familj.
Det säger jag alltså – återigen – utan att ha alla fakta på bordet. Det är mer än önskan och en förhoppning än ett rent ställningstagande för- eller emot beslutet om detta omhändertagande.
