Livet går upp och ner. Gudarna ska veta att vi under våra snart 35 år tillsammans haft våra svackor. Jag och maken har haft rena berg och dalbanan tillsammans där vi vid vissa stunder varit uppe i himlen och så kära och lyckliga att vi knappt vetat vart vi skulle ta vägen. Detta för att vid vissa andra tillfällen varit så pass trötta på varandra att vi de facto övervägt skilsmässa. 

Det är ingenting att hymla om. Alla går igenom tuffa perioder och framförallt så är åren med småbarn extra jobbiga. Man sover knappt, man får ingenting gjort, allt är stökigt – oavsett hur mycket man städar – och det man får knappt en chans till ett vuxet samtal. Det är tufft – men man får också vara beredd att kämpa. Svackorna kommer, men det gäller att försöka parera dessa och skapa en jämnare rytm där de värsta dalarna kan undvikas. 

Nyckeln ligger i att samtala och lära sig att kommunicera med varandra. Vi har genom åren skapat en rutin som hjälp oss. Vi besöker en gång var tredje månad en terapeut som hjälper oss. Detta oavsett om det är bra eller lite sämre. Om vi befinner oss i en svacka så ökar vi frekvensen och besöker henne kanske varannan vecka eller en gång i månaden. Det är en helig tid som ger oss enormt många verktyg att jobba med i den dagliga vardagen. Vi jobbar med oss själva – tillsammans och var för sig och det har fungerat väl. Hittills ska väl tilläggas. 

För andra så har det visat sig vara svårare. Vi har genom åren sett hur många av våra vänner gått skilda vägar. Vilket alltid är påfrestande. Mest för dem naturligtvis, men även för oss. Vilken ska vi umgås med? Kan man träffa båda utan att välja sida? Det hela har underlättats av att de flesta skilsmässor de facto varit lyckliga. De har skett som frukten av ett ömsesidigt och genomtänkt beslut och det har sällan varit något drama kring processen. De har delat allt rakt av, kommit överens och hanterat allt på ett vuxet sätt. Inte sällan har de också i efterhand kunnat umgås som vänner. 

Vårdnadstvist av fel skäl 

Men, det motsatta har också skett och det finns ett rent skräckexempel på detta. Det senaste i raden tenderar att bli riktigt jobbigt. Där har nämligen barnen dragits in och mamman har sökt om ensam vårdnad. Vilket lett till en vårdnadstvist och där vi känner oss helt oförstående till detta beslut. Man ska naturligtvis vara försiktig med att dra förhastade slutsatser och tvärsäkert peka på att någonting är rätt eller fel. 

Men, det såg ju så bra ut? Paret skildes och de gjorde det som en följd av att han träffat en ny tjej. En tjej han träffat i smyg under en tid och där de sedan ville fortsätta tillsammans på allvar. Illa skött? Visst, han kunde ha hanterat allt bättre. Men, samtidigt. Är det verkligen ett skäl till ensam vårdnad? Mamman är i mitt tycke förblindad av raseri över sveket och hon använder sig av barnen som ett slags slagträ. Vi försöker stötta båda två, men hon är helt oresonlig i frågan. Hon vill inte att barnen ska vara mer än nödvändigt med pappan och det enda skäl hon anger är att han inte går att lita på. Det finns inga andra – till synes – bakomliggande orsaker till vårdnadstvisten. Hon vill hämnas, punkt. Det känns så sorgligt och för allas bästa hoppas jag att hon kommer till insikt. Den här processen är skadlig för alla, men framförallt för barnen.

Vi har två stycken bilar och det är något som är extremt välbehövligt. Utan detta så skulle vi duka under. Ibland undrar jag över hur många timmar jag spenderar i bilen för att skjutsa till olika aktiviteter, handla och pendla till jobbet. 

Ett problem i det lilla har varit vår uppfart, en grusad liten yta som är svår att parkera båda bilarna på och som i övrigt kräver en massa skötsel. Därför har vi börjat fundera på att asfaltera uppfart och på samma gång även passa på att bredda den. Asfalt skulle göra en enorm skillnad. Både för skötseln, för minskat underhåll av bilarna och för hur hela vårt hus – och tomt – skulle uppfattas. 

Att asfaltera uppfart innebär ett lyft – men även en ganska stor planering. Jag har hört både bra och dåliga saker om företag inom asfaltering. Många av mina vänner har valt att asfaltera uppfart och vissa av dem är hur nöjda som helst, andra är riktigt missnöjda. Det verkar vara en fråga om att välja rätt företag. Utan att sätta dit någon bekant inför Skattemyndigheten så kan jag berätta om hur denne gick tillväga. 

Asfaltera uppfart – undvik dörrknackare 

Mina vänner som bor i samma stad – nu kanske jag avslöjat för mycket? – valde nämligen att anlita ett företag på ett mer oortodoxt sätt då de skulle asfaltera sin uppfart. De hade inte ens lekt med den tanken förrän det knackade på dörren en dag och fyra killar stod utanför och – på engelska – erbjöd sig att ta hand om asfalteringen av uppfarten. Det skulle göra det billigt och där pengarna, så att säga, lämnades i ett brunt kuvert. Min väninna och hennes man nappade och så satte arbetet igång. Det hela såg tydligen bra ut. Irländarna – de var därifrån – arbetade effektivt och professionellt. Jobbet slutfördes, transaktionen skedde och mina vänners lycka var gjord: äntligen en asfalterad uppfart. 

Riktigt så enkelt var det emellertid inte. Vintern kom och med den kom också besvären. Då snön försvann så visade det sig att den vackra, jämna asfalten var ett minne blott. Nu var ytan full av hål, sprickor och andra ojämnheter. Det fanns naturligtvis inga kontaktuppgifter och ingen möjlighet till reklamation – vem vågar reklamera ett svartjobb? Våra bekanta fick istället skamset ringa till ett annat företag som kunde rycka ut och lägga ny asfalt. Priset blev också därefter och mina vänner fick sig en ganska dyr läxa. Den kan vi så klart skratta åt idag, och visst har vi lärt oss ganska mycket om detta. 

Jag kommer att undersöka alla företag väldigt noga innan jag går vidare med att asfaltera uppfart. Det är ett jobb som definitivt inte kommer att utföras av några kringstrykande irländare, den saken är säker.

Om någon vill läsa mer om detta hantverk kan jag tipsa om sidan https://www.asfalterauppfart.se/

Slitaget på ytskikt blir hårdare i en stor familj än i en mindre sådan. Att vi är nio stycken i familjen tar ut sin rätt och det märks på allt från golv, väggar, på köket och på våra olika badrum. Saker och ting nöts ut och vi har blivit ganska vana med att både byta ut, renovera och – tack och lov – spara ihop buffertar för att ta de kostnader som slitaget för med sig. Numera så höjer man knappt ögonbrynen då det är dags att sjösätta en renoveringsprojekt.

Ett sådant står vi inför i detta nu. Vi har två stora badrum i vår villa och utöver detta så har vi även två mindre toaletter. En nödvändig lyx och med tre barn i tonåren så är det inte helt lätt att, så att säga, få sin lilla egentid under morgonen. Därför har vi börjat planera för att göra om ett rum i källaren till ytterligare ett badrum. Det blir ett lite större sådant och där vi bland annat planerar att få plats med både bastu och en dusch. Helst skulle jag vilja ha ett badkar, men just i den frågan blev jag regelrätt överkörd av övriga familjemedlemmar. Demokrati är inte alltid den bästa lösningen. 

Nåväl, jag ska väl egentligen inte klaga då jag får hålla i taktpinnen gällande nästan alla andra val – kakel, klinkers, duschvägg, inredning i bastun och så vidare. En taktpinne som jag håller i tillsammans med den firma vi anlitat för vår badrumsrenovering. 

Vi hittade rätt företag för vår badrumsrenovering 

Det senare var inte helt lätt. Vi har vänt på många stenar i jakt på dels rätt firma för vår badrumsrenovering och dels också provat olika entreprenadformer mot varandra. Slutligen fastnade vi för enkelheten i totalentreprenad och i att slippa hålla på att styra en massa olika företag. Genom att anlita en och samma firma för allt så kommer vår badrumsrenovering att genomföras effektivare och förmodligen – förhoppningsvis – också till ett betydligt bättre pris. 

Det företag vi hittat valde vi genom rekommendationer. De är inte billigast, men de erbjuder överlägset bäst villkor i övrigt. Det som fällde avgörandet var deras bemötande. Många andra företag som vi varit i kontakt med har varit, på något skumt sätt, ointresserade. De har räknat på material och arbetskostnader, lämnat en offert och sedan har det inte varit mer med det. Jag vill ha goda råd! Jag vill ha någon att diskutera lösningar och alternativ med! Jag vill ha ett bollplank!  

Mycket planering innan en badrumsrenovering sjösätts 

Det företag vi valt är genuint intresserade av att skapa våra drömmars badrum. De har kommit med egna idéer. De har tagit mina tankar vidare. De har, kort sagt, valt att bråka lite med mig under resans gång. Motstånd leder framåt. Det är så jag vill jobba – både privat och inom mitt yrke. Därför känns det skönt att ha ett företag som vågar säga ifrån när de tycker att någonting inte fungerar. Det är ju ändå de som är proffsen, eller hur? 

Om allt går som det ska så har vi vårt nya badrum klart inom några veckor. Det ska bli väldigt skönt att sätta sig i bastun efter en hård arbetsdag och efter att barnen lagt sig. Det ska även bli extremt skönt att slippa köa för att gå på toaletten framöver. Det tror jag alla i vår familj skriver under på. Otur för resten av gänget att det nya badrummet är vigt åt mamma.

Vi har genom åren haft våra barn på olika förskolor. De äldsta hade vi hos en klassisk dagmamma – och det ger väl ett hum om min ålder, kan jag tänka. De yngsta går på en privat förskola och jag ser bara fördelar med detta. Utan en massa politiska anföranden och utan en massa ideologiska skygglappar så konstaterar jag bara krasst att den lösningen är perfekt för våra barn.

De kommunala förskolor där vi tidigare haft barn har förvisso också fungerat, men där handlar det om byråkratiska kvarnar och all den långsamhet sådana maler med. På en privat förskola så finns snabbare fötter, en vilja att möta föräldrarnas och barnens behov och det finns utöver detta också en fördel i att grupperna är mindre. Mina barn blir sedda – och det är viktigt för mig som mamma.

I förrförra veckan kan jag exemplifiera de snabba fötter jag ovan nämnde. Jag och några andra föräldrar har länge stört oss på lekplatsen på förskolan. Det finns en stor yta – men det finns knappt någon lekplatsutrustning. En pliktskyldig gungställning, en gungbräda och en minimal, tråkig rutschkana. Inte direkt det barn i förskoleåldern behöver för att aktivera sig rent fysiskt och för att utveckla den egna fantasin. Vi kontaktade ägaren till förskolan som kallade oss till ett möte där vi i saklig ton fick gå igenom vad vi ville förändra. </p>

Ägaren köpte ny lekplatsutrustning direkt

Det som skedde härnäst är det som är imponerande: redan tre dagar senare uppdaterades hemsidan för förskolan. Ägaren lät meddela att hon – efter en givande diskussion med några föräldrar – sett över lekplatsen och beslutat sig för att köpa in ny lekplatsutrustning. Denna skulle – hör och häpna – börja installeras redan under helgen. Så, summa summarum: nu står vi som föräldrar – vid hämtning och lämning – och tittar på när våra barn leker helt nya lekar, i en lekplatsutrustning som man själv gärna skulle vilja utforska (för 30 kilo sedan…).

Den nya lekplatsen är eggande för fantasin, den är rolig, den bjuder på fysiska utmaningar och kräver i vissa fall ett samarbete mellan barnen. Dessutom är den säker och det finns mjuka mattor under så att barnen landar på ett tryggare sätt. Jag älskar den!

Föräldrar – ta ert ansvar!

Idag så tror jag att vi alla har ett ansvar i att erbjuda våra barn möjligheter till lek och rörelse. Alltför ofta så ser jag att föräldrar tar den enkla vägen och skickar en telefon till sina barn snarare än att aktivera dem. Det handlar om en björntjänst.

Barn behöver lek, de behöver röra på sig, utveckla sin motorik och sitt mod och de behöver lära sig att hantera olika fysiska utmaningar. Vi måste hjälpas åt i detta och vi måste börja ge barnen rätt förutsättningar. Ny lekplatsutrustning är en väg att gå – idrottens underbara värld är en annan.