Livet går upp och ner. Gudarna ska veta att vi under våra snart 35 år tillsammans haft våra svackor. Jag och maken har haft rena berg och dalbanan tillsammans där vi vid vissa stunder varit uppe i himlen och så kära och lyckliga att vi knappt vetat vart vi skulle ta vägen. Detta för att vid vissa andra tillfällen varit så pass trötta på varandra att vi de facto övervägt skilsmässa.
Det är ingenting att hymla om. Alla går igenom tuffa perioder och framförallt så är åren med småbarn extra jobbiga. Man sover knappt, man får ingenting gjort, allt är stökigt – oavsett hur mycket man städar – och det man får knappt en chans till ett vuxet samtal. Det är tufft – men man får också vara beredd att kämpa. Svackorna kommer, men det gäller att försöka parera dessa och skapa en jämnare rytm där de värsta dalarna kan undvikas.
Nyckeln ligger i att samtala och lära sig att kommunicera med varandra. Vi har genom åren skapat en rutin som hjälp oss. Vi besöker en gång var tredje månad en terapeut som hjälper oss. Detta oavsett om det är bra eller lite sämre. Om vi befinner oss i en svacka så ökar vi frekvensen och besöker henne kanske varannan vecka eller en gång i månaden. Det är en helig tid som ger oss enormt många verktyg att jobba med i den dagliga vardagen. Vi jobbar med oss själva – tillsammans och var för sig och det har fungerat väl. Hittills ska väl tilläggas.
För andra så har det visat sig vara svårare. Vi har genom åren sett hur många av våra vänner gått skilda vägar. Vilket alltid är påfrestande. Mest för dem naturligtvis, men även för oss. Vilken ska vi umgås med? Kan man träffa båda utan att välja sida? Det hela har underlättats av att de flesta skilsmässor de facto varit lyckliga. De har skett som frukten av ett ömsesidigt och genomtänkt beslut och det har sällan varit något drama kring processen. De har delat allt rakt av, kommit överens och hanterat allt på ett vuxet sätt. Inte sällan har de också i efterhand kunnat umgås som vänner.
Vårdnadstvist av fel skäl
Men, det motsatta har också skett och det finns ett rent skräckexempel på detta. Det senaste i raden tenderar att bli riktigt jobbigt. Där har nämligen barnen dragits in och mamman har sökt om ensam vårdnad. Vilket lett till en vårdnadstvist och där vi känner oss helt oförstående till detta beslut. Man ska naturligtvis vara försiktig med att dra förhastade slutsatser och tvärsäkert peka på att någonting är rätt eller fel.
Men, det såg ju så bra ut? Paret skildes och de gjorde det som en följd av att han träffat en ny tjej. En tjej han träffat i smyg under en tid och där de sedan ville fortsätta tillsammans på allvar. Illa skött? Visst, han kunde ha hanterat allt bättre. Men, samtidigt. Är det verkligen ett skäl till ensam vårdnad? Mamman är i mitt tycke förblindad av raseri över sveket och hon använder sig av barnen som ett slags slagträ. Vi försöker stötta båda två, men hon är helt oresonlig i frågan. Hon vill inte att barnen ska vara mer än nödvändigt med pappan och det enda skäl hon anger är att han inte går att lita på. Det finns inga andra – till synes – bakomliggande orsaker till vårdnadstvisten. Hon vill hämnas, punkt. Det känns så sorgligt och för allas bästa hoppas jag att hon kommer till insikt. Den här processen är skadlig för alla, men framförallt för barnen.
