Då jag växte upp så tog vi varje jul ett familjeporträtt. En detalj som jag minns med fasa. Det var samma visa varje gång; på med kläder som man inte trivdes i, stressa i snöstormen till en stel fotograf, pressa fram ett leende och så tillbaka hem igen. Med ett uselt resultat dessutom. Det finns förmodligen inte ett kort där jag ser normal ut; antingen så blundande jag, hade en konstig min i ansiktet eller också så lyckades jag titta åt något annat håll.

Resten av familjen blev alltid bra – men jag såg alltid förjäklig ut. Jag blev därför chockad då Tommy sa att han bokat in en tid hos en fotograf för ett familjeporträtt. Märk väl – han frågade inte om han skulle göra det; han sa att han hade gjort det och så var det liksom ingenting mer med det. Jeanettes traumatiska minnen från barndomen – dom gav han sjutton i.

Så; i lördags så ställe vi då upp oss hela gänget i en studio för denna familjefotografering. Jag och Tommy sittande på varsin stol, flankerade av Kristine och Mira och med Svante i mitt knä. Olle och Jocke bredvid varandra (surprise…). Leo bredvid dem och slutligen Sanna (med sin tonårstrulighet) på andra sidan. Fotografen var skitduktig! Han lekte verkligen fram det bästa ur oss och använde humor för att få oss att skratta. En avsevärd skillnad från hur det såg ut då våra familjefotograferingar då fotografen pliktskyldigt tog fram en plastanka innan han knäppte bilden.

Den här fotografen behövde ingen rekvisita; han var rolig på riktigt och jag tror att den här bilden är startskottet på en tradition. Det skulle vara ganska snyggt att inreda trappen ner till källaren med en vägg full av årliga fotografier på oss alla; då skulle man kunna se vilken skillnad ett år verkligen gör. Speciellt på de minsta (på mig syns inga tecken aaaalls på åldrande…)

Nä, men det var väldigt roligt och framförallt så var det skoj att Tommy tog initiativ också. Han brukar liksom rulla med och låta mig bestämma det mesta här hemma,. Det är kul att bli utmanad lite också (även om jag för det mesta har rätt, hehe).

Imorgon ska vi upp tidigt, grabbarna har innebandy, Sanna ska till en kompis och Leo har bokat in en tid för klippning. Ingen rast och ingen ro – bilen går i ett och det är en del av kontraktet man skriver som sjubarnsmamma. Det är också det roligaste!